M/F Solsken

Nu vet vi ju inte säkert om alla 472 personer som bor i Harads är vänliga även om norrlänningar tenderar att vara det, men fyra av dem är det definitivt. Här kommer ett ganska personligt inlägg där jag kommer att skriva orden "jag" och "vi" och våra namn och lämnar stilen jag brukar har att skriva i tredje person. Det kommer att handla om Marianne och jag förstår om det kanske inte är av högsta intresse för er som följer bloggen.

Men jag skriver blogginlägget ändå då Harads är ett av våra fyra huvudmål under vår resa. Vi började i juli fundera på om vi skulle ta en resa med M/F Solsken där vi följer våra rötter, en resa där vi reser utan tidplan och tidspress och utan planering (vi brukar mest resa utan planering så det är i och för sig inget nytt). Den enda planering vi har från början är att vi ska besöka fyra platser, tre där Marianne har sina rötter - Harads, Malmberget och Kiruna. Och en där Knut har sina rötter - Narvik. I övrigt åker vi kors och tvärs åt både väst och ost och nord. Vi viker dock inte av åt söder innan vi är klara med allt det norra vi vill se, det är vi säkra på.

Nu, arton dagar efter att vi lämnade Onsala strax söder om Göteborg, kommer vi till vårt första huvudmål Harads. Här är platsen där Marianne blev till en sommardag eller möjligen sommarnatt 1954 för att sedan födas i Boden för 66 år sedan. Harads var hennes hem under bara ett års tid så hon har inga minnen härifrån och vet inte mer än att hon bodde i byn och blev döpt i Edefors kyrka som ligger på en höjd i den norra delen av samhället. Hon har aldrig varit där så det finns två mål med den här resan - att ta reda på vilket hus hon bodde i och se kyrkan där hon döptes. Det enda Marianne vet om bostaden är att hennes pappa, som var kommunalkassör, bodde i samma hus som sin chef, kommunalkamreren. Marianne har för många år sedan förlorat sina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar och förlorade sin bror ombord på M/F Solsken för ett par år sedan. Så det finns inga hon kan fråga.

När vi kommer till Harads börjar vi med att äta en lunch på Tree Hotel bestående av varsin laxsmörgås på norrländskt mjukt tunnbröd. Av hovmästaren (jag vet inte om han var det men han verkade vara en person med en viss myndighet i restaurangen) blir vi erbjudna att ta en promenad och titta på de hotellrum hotellet har som är byggda upp i träden till den facila kostnaden av 75 kronor per person. Men vi tackar nej då vi behöver få kontakt med pastorsexpeditionen innan de stänger. Det är det viktigaste för oss för ögonblicket och vi resonerar så att det finns massor av bilder för oss att titta på om hotellet online på internet. I stället kör vi genom byn till pastorsexpeditionen för att försöka få reda på vilket hus Mariannes föräldrar bodde i.

Damen på pastorsexpeditionen, hennes namn är Anita, är mycket vänlig men kan inte hjälpa oss då folkbokföringen numera sköts av Skatteverket. Men hon är inte bara vänlig, hon är hjälpsam också.  Hon berättar att det finns en kvinna som är 91 år här i Harads som vet det mesta om byn. "Hon heter Iris och bor i utkanten av Harads" säger Anita och ger Marianne Iris telefonnummer. "Ring henne, hon kanske vet mer", föreslår hon. Anita är den första vänliga själen i Harads.

När besöket på pastorsexpeditionen är avklarat går vi de få stegen till Edefors kyrka som ligger intill, den kyrka som Marianne döpts i. Det är en ganska stor och bred vitmålad kyrka byggd helt och hållet byggd i trä. Den tronar där en bit upp på en höjd i den lilla byn. Den gamla kyrkan på platsen som byggts 1888 ödelades helt och hållet vid en brand 1918. Den nya kyrkan uppfördes 1927-1928 och är också den helt och hållet i trä. Interiört är den vacker med allt trä den är byggd av i stillsamma lite återhållsamma färger. Den dopfunt som Marianne döptes i finns fortfarande kvar i kyrkan. På en annan plats i kyrkan hänger ett porträtt av den präst som döpte henne.

Träkyrkan från 1928 är mycket vacker med allt sitt vackra trä och de finstämda måleriet i lite dova men inte mörka färger. 

 

Ljuskronorna i kyrkan är snidade i trä.

 

 

Den präst som döpte Marianne, Gustaf Backlund, hänger på en av kyrkans väggar

Detta är de färger som hela kyrkans interiör går i.

 

Hela kyrkan är byggd i vackert trä och har ljusinsläpp som är precis så starkt det ska vara för att förstärka den vackra stämning som finns i kyrkorummet.

 

Även orgeln är byggd i fina träslag.

 

Efter besöket i kyrkan och efter en kopp kaffe i M/F Solsken tillsammans med en mandelkubb blir det dags att ringa till Iris. Jodå, hon kom lite vagt ihåg Mariannes mamma och pappa. Hon minns att pappa hade haft något slags arbete inom kommunen en gång i tiden och visste också var de hade bott. "I den dåvarande kommunalkamreren Gösta Westerlunds hus", berättar hon. Hon säger sedan att huset finns kvar och att det ligger alldeles Bakom Coop. Hon blir väldigt glad när Marianne ringer och de pratar glatt i många minuter, precis som om de känner varandra. Iris berättar att det finns ett fotografi där Mariannes pappa är med tillsammans med andra kommunanställda vid den tiden, men hon vet inte riktigt var hon har fotografiet. Hon tipsar om att Eva-Britt kan veta ännu mer och att hon kanske kan veta mer om fotografiet också. Iris är den andra vänliga själen vi stöter på i Harads och hon ger Marianne Eva-Britts telefonnummer innan de lägger på telefonluren.

Eva-Britt vet precis vilka Bror och Maj var, Mariannes föräldrar. "Bror arbetade som kommunalkassör men slutade innan jag började på kommunen", berättar hon. Hon bekräftar att de bodde i en egen avdelning i kommunalkamrerens hus och kan också berätta exakt vilket hus det är. Marianne passar på att fråga om fotografiet och det känner hon väl till. "Det var taget av fotografen i staden, men han lever inte längre" säger hon. "Men hans son Torbjörn har skannat alla de bilder hans pappa tog, kanske har han dem", fortsätter hon och ger Marianne Torbjörns telefonnummer. Eva-Britt är den tredje vänliga själen i Harads.

Ihopbyggt med huset ligger det som var Harads kommunalhus då Marianne föddes.

Den fjärde vänliga själen är fotografens son, Torbjörn. Jodå, han har skannat tusentals bilder men kan inte riktigt komma ihåg den bild Marianne nämner. "Men om du skickar mig ett sms och berättar det du sagt till mig och lämnar din mejladress så ska jag se till att skicka bilden till dig om jag kan hitta den", säger han.

Vi är både glada och nöjda med samtalen och går för att titta på det gamla kommunalhuset, det har förstås byggts ett nytt kommunalhus sedan den här gamla tiden. Vi får nu se det hus Marianne bodde i som ettåring. Efter att vi talat med de här personerna och sett kyrkan och Marianne första hus är vi nu nöjda och styr samma eftermiddag kosan till Jokkmokk. Byn har bara 472 innevånare och det finns inte så mycket mer att göra här Det skulle möjligen vara att ta in på ett av de spektakulära rummen hos Tree Hotel men det får bli en annan gång.