En liten dagstur på den nordspanska högplatån - rätt ut i ett landskap där ingen bor
Vi är nyfikna på den riktigt spanska landsbygden. Därför sätter vi kurs mot Valderas som ligger ungefär 35 mil sydväst om Bilbao.
Vi hade redan i Bilbao bestämt oss för att åka till den lilla byn som har knappt två tusen innevånare. Samhället ligger på 755 meters höjd och har ett ganska kargt stäppklimat. Det ligger dessutom i en av de mest glest befolkade områdena i Spanien med endast sju innevånare per kvadratkilometer. Vi längtar verkligen efter att komma dit och få utforska den här delen av vår planet.
Resan från Bilbao börjar direkt med en resa på en motorväg som vackert sveper fram mellan Pyrenéernas höjder och som då och då smeks av vattnet som forsar in i stora vågor från Biscaya-bukten. Vägen bjuder på vackra naturscenerier men vi upptäcker så småningom att vi kommer att ha motorväg nästan hela vägen fram.
- Urtrist, muttrar Skepparn och frågar den övriga besättningen om vi inte ska skippa motorvägarna.
- Det kommer dock att ta två timmar längre tid att komma till Valderas, säger han.
Den övriga besättningen visar samtycke och vi ber damen i vår GPS-enhet att välja en väg som undviker motorvägar. I dag bestämde sig Skepparn att lufta sin Garmin och det gör att damen i den, som för övrigt låter som Björne i Björnes Magasin, får tjänstgöra. Hon är särskilt lik Björne i rösten när hon säger ordet "höger". Och det gör hon ju ganska ofta och Skepparn fnissar lite varje gång. Han är lättroad den gode Don Eril som är hans alter ego vid vistelser i Spanien.
Med gott humör ger vi oss av motorvägen men hinner inte mer än ett par kilometer innan vi plötsligt märker att en bro är borta över en djup ravin. Det är bara att acceptera faktum, något annat går ju inte att göra i detta läge, och vända på en femöring för att åka tillbaka till motorvägen igen. Vid nästa motorvägsavfart är det sedan dags för ett nytt försök och den här gången går det bättre.
Efter några mil på mycket vackra kurviga vägar med stark stigning och hårnålskurvor befinner vi oss så småningom uppe på högplatån letande efter en plats att ta vårt morgonkaffe. Plötsligt uppenbarar sig en möjlighet att stanna vid en stor och mycket vacker sjö, Embalse del Ebro. Här fann vi oss plötsligt stående för en kaffepaus tillsammans med tjurar som betar utan inhägnad. Sjön är en rejält stor sjö som också är avrinningsområde till floden Ebro som är Spaniens vattenrikaste flod. Floden Ebro är 910 kilometer lång och flyter ut i Medelhavet. Flodens avrinningsområde är 80 093 kvadratkilometer.
Sjön Embalse del Ebro är en av de vackraste som M/F Solskens besättning har sett.
Vi kommer lätt in med M/F Solsken på en liten grusplan vid sjön och kan få oss en bensträckare och lite kaffe.
Vid sjön är vi uppe på platån och vägarna börjar räta ut sig alltmer. Runt sjön finns det ganska mycket liv med bondgårdar, små hotell och restauranger. Troligen finns det någon form av turism här. Vägarna blir nu allt rakare och vi möter ett hedlandskap utan träd med bara kargt berg och gräs och det finns inga spår efter att folk bor här. Efter många mil övergår detta landskap i ett ofantligt odlingslandskap med enorma åkrar mil efter mil över platån så långt ögat kan se och det finns inget som skymmer blicken, det går att se till den verkliga horisonten. Och här finns bara åker efter åker där varje åker är enormt stor.
Den högsta punkten vi passerar ligger på 1256 meter och själva platån ligger på ungefär 800 meter. vägarna är nu spikraka och det går att följa dem med blicken rakt fram ända bort till horisonten. Ungefär som på filmer från mellanvästern i USA. Och vi åker mil efter mil utan att se mer än någon enstaka bil och nästan utan att se någon bebyggelse. Det är verkligen folktomt här! Vi möter bara en enda husbil där uppe på platån, en liten äldre modell med en tvättäkta spanjor vid ratten. Samtidigt måste ju detta enorma odlingslandskap med sina jättelika odlingsarealer vara en stor del av Spaniens kornbod.
Detta landskap passerar vi igenom, mil efter mil utan att knappt se en annan bil men på mycket bra vägar. Kanske vägarna är så bra här på grund av de vidkraftverksparker som det finns flera av. Stora fordon skulle fram för att bygga dem och många bilar ska dit för att serva dem.
Resan från Bilbao till Porto över detta inland kan vi verkligen rekommendera.
En av våra bensträckare tar vi vid en kyrkogård på den spanska högplatån.
Byn Valderas med knappt två tusen innevånare känns större än så med flera barer och restauranger. Det ser folktomt ut här på denna bild där den enda personen är Liftarn. Men på stadens centrala torg var det fullt med folk. Här åt Skepparn och Liftarn Bacalao, en ugnstekt långa i mängder av olja och vitlkök, medan M åt stekt kalvkind.
M/F Solskens natthamn. Alldeles i närheten av torget i Valderas.
Ser helt fantastiskt ut. Vilken ljuvlig utsikt ni hade på den turen. Vi gillar ju havet så håller oss gärna utmed kusterna.. men noterar ner ändå, för framtiden!