En dag i sorgens och den stora uppoffringens tid
Dagen D. En dag där många gjorde stora uppoffringar för oss alla som kommit efter. Storleken i deras offer känns när vi som resenärer besöker Normandie och Omaha Beach, den amerikanska krigskyrkogården och det tyska artilleriet som var riktat mot Engelska kanalen.
Den amerikanska krigskyrkogården ligger där ovanför stranden där de allierade styrkorna landsattes den 6 juni 1944. Genom att stå på kyrkogården och titta ned på stranden förstår Skepparn ännu tydligare hur utsatta landstigningsstyrkorrna var. Många soldater, britter, amerikaner, kanadensare, belgare, greker och autraliensare, fick sätta livet till på den här stranden och i båtarna som var på väg in till den och under striderna för att ta sig upp på höjderna. Varje soldat som stupar lämnar själva livet och lämnar efter sig sin mamma, sin pappa, sin älskade och barn. Och det märkte vi tydligt idag. Liftarn hade hört en amerikansk kvinna berätta för sin son att här vilar sonens farfar.
Här vilar en av de 10 000 soldater som stupade vid invasionen i Normandie, Frank Nuzzo. Okänd för oss förstås men alldeles säkert saknad av många ännu. Det var många som offrade sig för oss efterkommande den här dagen för 74 år sedan.
Krigskyrkogården är en mycket vacker plats. Här ligger soldaterna tätt tillsammans med varandra och Skepparn tänker att det är nog så det ska vara. De levde tätt tillsammans, de stred tätt tillsammans och de dog tätt tillsammans.
Många är de soldater som finns här. På många av de vita stenkorsen finns det namn, på andra står att det är en soldat som stred med ära och som endast är känd av Gud. En okänd soldat vilar där. Sammanlagt vilar här närmare 10 000 unga män som stred för frihet i Europa och i världen.
Vid entrén till krigskyrkogården möts besökaren av en beskrivning av invasionsstranden i mörk sten med en bassäng bakom som pekar rak ut mot havet och stranden. En bassäng som var spegelblank denna dag.
Uppifrån kyrkogården syns Omaha Beach, som var ett av kodorden för landstingningsplatserna i Operation Overlord som var insatsens namn. Där nere dog många av de som sedan begravdes på kyrkogården.
Några kilometer öster om krigskyrkogåren ligger det batteri som var riktat ut mot den Engelska kanalen och som de allierade behövde angripa och slå ut. Här finns fem bunkrar där en av dem är helt demolerad, förmodligen efter en fullträff. De andra är mer eller mindre skadade. Här levde många tyska kanonbesättningar sina liv.
Kanonerna är bastanta pjäser Som nu kunde detaljstuderas av Skepparn.
Vid en av kanonerna finns det ett litet kors med en liten kort engelsk text - Till minne. Till höger syns hur granater trängt igenom kanonernas pansarskydd.
Men Normandie handlar inte bara om krigsminnen. I de här gamla städerna i nordvästra Frankrike görs också Calvados. M/F Solsken hade nu kommit till Calvados-land och besättningen bestämde sig för att nu skulle vi också skaffa oss en flaska lokalproducerad Calvados. Och där låg den plötsligt, en gård där denna dryck gick att provlukta, provsmaka och köpa.
Innehavaren kunde engelska, vilket var bra då Skepparn är på ganska rejäl basnivå i franska även om han har läst det språket några år under tiden i högstadiet för 45 år sedan. Den mycket trevlige och älskvärde man som förestår butiken berättar att de har tre olika sorters Calvados att bjuda på. En som är 10 år, en som är 12 år och en som är 15 år. Sedan har han också en enda flaska kvar av en Calvados som är 30 år.
- Det är rundheten och den goda eftersmaken som är skillnaden mellan en femtonårig Calvados och en tioårig, förklarar han och häller upp ett mycket litet glas.
- Lukta på det och smaka sedan lite, säger han.
Skepparn och M super in doften med näsan och tar en mycket liten droppe på tungan.
- Mmm, den var ju god, konstaterade vi.
Sedan var saken klar tycker Skepparn, femtonårig Calvados får det bli. Priset för denna på en 75 centiliters butelj var 45 Euro och Skepparn kan inte riktigt bedöma om det är ett bra pris men betalar det gärna.
Skepparn luktar först och smakar sedan mycket litet. Den var väldigt god.
Nu är denna godsak en del av den bunkring som gjorts för M/F Solsken.
Från Normandie beger vi oss nu söderut. Mot den spanska gränsen som vetter mot Atlanten. Vi hade tänkt ta vägen via staden Oradour-sur-Glane, en fransk stad som i Frankrike också kallas Martyrstaden. Den brändes ned av tyskarna den 10 juni 1944 och gick så hårt åt av en tysk pansardivision att byborna lämnade staden och byggde en ny stad intill. Idag är den lämnad precis som den var efter denna förstörelse under kriget och den krigsdrabbade miljön kan upplevas av oss efterlevande. Men tyvärr kommer vi inte att riktigt att ha tid att åka dit. Vi sätter i stället kursen direkt mot Bordeaux.
Skepparn gick i morse ut till Spanienresenärerna på Facebook för att höra hur de övernattar utan att behöva bo på campingar eller betalda ställplatser. Vi fick tips om appen park4night som vi använde idag. Och den ledde oss till en utmärkt husbilsparkering anordnad för husbilar som är kostnadsfri i den lilla staden Grand-Fougeray i södra Bretagne där vi nu tillbringar natten.
Här centralt i den lilla staden Grand-Fougeray i södra Bretagne finns en utmärkt parkering anordnad för husbilar där M/F Solsken kan stå för övernattning utan kostnad. Det finns gråvattentömning och toatömning.
Grand-Fougeray är en trevlig liten stad. Så här på söndagseftermiddagen, då vi anlände, är staden riktigt stillsam och allt är stängt.