M/F Solsken

Den portugisiska familjen som tagit sig an oss i vår sorg och som sagt till oss att vi är portugiser nu när vi har en portugisisk familj. Carlos, Maria Almeria och deras son João.

Den här campingen har nu blivit ett andra hem för Skepparn, M och M/F Solsken. Att möta så här trevliga, varma och empatiska människor var väldigt oväntat för oss. Koordinaterna till campingen är N 41°17'54" W 8°43'58".

Det är nu måndag och drygt två dygn sedan Torbjörn lämnade oss.  Marianne, eller Doña Maria, som Torbjörn kallade henne när vi passerade den spanska gränsen i mitten på veckan på väg till Bilbao, ska åka till det rättsmedicinska institutet i Porto för att göra den formella identifieringen av sin bror. Institutet ligger centralt och innanför glasportarna till entrén till den gamla byggnaden och dess gröna ganska trånga entréhall med grönmålade väggar och ett ganska mörkt marmorgolv finns en liten vit träbänk i ståhöjd som blir arbetsyta. Den som ansvarar för denna lilla arbetsyta är en mycket trevlig och tillmötesgående säkerhetsvakt. Vi var på det rättsmedicinska institutet redan på lördagsmorgonen efter den anvisning vi fick på natten mot lördag av den portugisiska polisen. Då hade vi ett kort möte med en av obducenterna ute i entréhallen där vi fick den första informationen om vad som skulle hända. Även då tog denna säkerhetsvakt emot oss och nu ler han igenkännande när vi kommer in genom porten igen.

När vi nu kommer dit på måndagsmorgonen är det fullt med folk i den här lilla entréhallen och det kommer hela tiden ut tjänstemän för att tala med var och en av dem. Ingen av besökarna bjuds in till byggnadens inre. Vi står där bland de andra som har förolyckade nära och kära och har vårt möte med den portugisiske begravningsentreprenören. Han har mängder av dokument för Marianne att skriva under och alla dessa dokument balanserar han på den lilla vita arbetsbänken som förestås av den trevlige säkerhetsvakten. Bänken är så smal att inte ens en papperssida i begravningsentreprenörens pappersbunt ryms på den och han har ett bestyr att hålla ordning på pappersbunten så att papper inte ska singla ned på golvet. 

Efter att alla underskrifter är gjorda och alla formalia är avklarade går vi ut genom glasdörrarna ut i friska luften. Det är en solig och skön och ganska varm förmiddag i Porto. Det är dags för den formella identifieringen av Torbjörn och tillsammans går vi runt byggnaden till dess långsida, Marianne, Knut, begravningsentreprenören och taxichauffören som hjälper oss att komma dit vi ska men som också fungerar som vår tolk om det kommer att behövas. 

Innan vi får komma in för att göra identifieringen ber begravningsentreprenören oss att vänta utanför ett par minuter och försvinner in bakom en vit trädörr på byggnadens långsida. Innanför ett fönster kan vi se honom trängas i sin mörka kostym och gula slips tillsammans med en annan person som är klädd exakt likadant. Därinne i det lilla rummet finns också ytterligare två personer som tillhör sällskapet men dessa är mindre formellt klädda med skinnjackor och jeans. Vi vet inte vilka dessa är, möjligen kan de tillhöra polisen.

Taxichauffören hjälper oss med transport och tolkning, både i lördags vid första besöket på det rättsmedicinska institutet och i dag denna måndag. Han är anlitad av familjen som driver campingen för att köra oss dit vi behöver och för att tolka åt oss. Vi vill gärna betala familjen för det här men de vill asbsolut inte ta emot några pengar från oss.

 - Vi är er familj och vi gör bara vad vi gör för vår familj, säger de.

Så småningom blev vi klara på det rättsmedicinska institutet och vår taxichaufför körde oss till CTT - Correios de Portugal, till huvudpostkontoret i Porto, som ligger vid Avenue dos Aliados centralt i staden. På vägen pekar han ut olika platser som han tycker att vi ska passa på att besöka när vi är i staden.

Postkontoret behöver besökas då vi nu har bestämt oss för att ta motorvägarna ut ur Portugal. Då behöver vi en förbetald biljett för detta som vi sedan med hjälp av en kod registrerar online mot vårt registreringsnummer på M/F Solsken.

 

Vi behöver komma till posten för att köpa ett förbetalt toll card till de portugisiska motorvägarna. Vi har bestämt oss för att köra dessa efter Torbjörns bortgång då vi vill komma hem till Santa Pola så fort som möjligt. Det är vårt hem under vintern och där har vi många vänner som vi ser fram mot att träffa. João på campingen har redan kvällen innan visat oss hur det fungerat och vilka motorvägar vi ska ta och har ritat upp det schematiskt på en lapp som vi ska visa för den person på postkontoret som säljer detta tullkort till oss så att vi får rätt belopp på kortet.

 

Postkontoret är en kombinerad post och bank och det finns fem alternativ att välja på när Skepparn står framför apparaten som levererar kölappar. Två som verkar gälla bankärenden och tre som ser ut att gälla postärenden. Skepparn trycker på den knapp som har texten ”Generellt”-någonting skrivet på sig bland postknapparna och maskinen matar ut en nummerlapp. Det är bara två nummer före oss och vi får strax träffa en kostymklädd äldre man som tar emot vår lapp med den schematiska kartan över motorvägarna som João har ritat och pekar på de två alternativen som finns där en efter en och säger korthugget:

 - Five euro, ten euro!

Vi, som vill vara lite på säkra sidan, väljer en för tio euro.

 

Det vägtullskort som kan köpas på posten för de som inte registrerat bilen vid infärd i Portugal.

 

Efter besöket på postkontoret har vi bestämt oss för att ändå se lite av Porto nu när vi är här. Vi hade ju planerat att åka dit morgonen efter att Torbjörn gick bort och vara där en hel dag tillsammans alla tre. Nu ändrade förstås hans bortgång dessa planer men Skepparn och M har ändå bestämt sig för att tillbringa en dag i Porto. Vi berättade det för våra vänner i Vila Chã redan på söndagskvällen och innan vi åkte in med taxin tidigare idag på måndagen lämnade de en vouchure för biljetter till oss för sightseen-bussarna, för båtturer och för provning av portvin i portvinshusen i staden som ligger på den andra stranden av Douro-floden och vi använder nu detta när vi är i Porto. Men innan vi hoppade på en buss ville vi gå den korta biten från postkontoret till metron på stationen Trindade för att veta var stationen ligger och också veta hur det ser ut där. 

 

Vi gick in i den stora låga vita stenbyggnaden och kunde konstatera att tåget mot Póvoa de Varzim, som är den riktning vi ska åka mot, ligger på den bortre perrongen. Vi hann också kostatera att vi inte begriper hur vi ska köpa biljetter men rycker samtidigt på axlarna och bestämmer oss för att det är ett problem vi tar tag i först när det blir dags för hemfärd. Men innan dess vill vi ha en kopp kaffe och försöka känna lite turistkänsla, vi har haft svårt att mana fram den efter allt som har hänt.

 

Efter den lilla kaffetåren är det dags att börja anväda den första av de presenter som vi fick med oss från campingen - bussrundturen. Det går att åka den blå linjen eller den röda linjen på den här biljetten. Vi väljer den blå linjen då den verkar röra sig lite mer centralt i Porto än den röda. M hoppar raskt upp på övervåningen och lyckas norpa de två platserna allra längst fram efter ett par som just rest sig därifrån. Här uppifrån finns det en fin utsikt över staden och alla människor som rör sig i den.

 

Framför oss är en precis likadan buss som vi åker i, men en gul sådan. Den kör den gula linjen, en linje som inte var möjlig för Skepparn och M på den vouchure vi fick. Men den blå linjen är säkert precis lika bra.

 

Bussen tar oss runt staden och det går att höra på en guide med hjälp av små hörlurar som busschauffören lämnar över. Guiden är inte en livs levande person utan finns på en inspelning. Vi väljer att höra guidningen på engelska och det fungerar ganska bra. Det enda störande momentet är två spanjorer som sitter intill och gastar i högan sky till ett par personer som sitter flera rader längre bak.

 

Efter en kort koll på turistkartan kan vi konstatera att vi nu är i närheten av den plats där båtturerna startar. Skepparn älgar ned för spiraltrappan i dubbeldäckaren och frågar busschauffören om detta är platsen som båtarna utgår från, och han bekräftar att så är fallet. Så M och Skepparn hoppar av och börjar gå mot båtarna. Längs utkanten på byggnader längs floden Douro ligger små restauranger på rad längs ett promenadstråk och de flesta är fyllda med besökare som gassar i solskenet med en kall öl eller ett glas vin. När M och Skepparn peromenerar fram där bryts plötsligt mönstret. Innanför en öppen dörr står en modellbyggare bland verktyg och modellbyggarmaterial och bygger på en båtmodell. Många tittar in genom dörren för att se vad det är han arbetar med på sin väg längs den här promenadvägen.

 

Modellbyggaren arbetar i sin verkstad och affär vid floden Douros strand i Porto.

 

Innanför modellbyggarens verkstad finns hans trånga butik med mer eller mindre välbyggda modeller endast upplysta av det ljus som kommer in genom hans dörr.

 

Vi tar sedan de sista stegen till kajen som turistbåtarna utgår ifrån. Det är mycket folk som vill med och båten blir ganska full. Den ger sig sedan ut på floden där den passerar under sex olika broar och från floden kan Porto ses från ett lite annat perspektiv. Det framgår med tydlighet att portvinshus efter portvishus har sin placering längs flodens södra strand.

 

Portvinshusen ligger längs Douros södra strand. Här går det också att åka en linbana över stadens kvarter.

 

Vi tar sedan en promenad över den fackverksbro som leder över floden till den södra sidan, en bro som är ritad av Gustave Eiffel som också ritade Eiffeltornet. På en smal promenad trängs vi med biltrafiken för att ta oss till den södra sidan och från dess kajer finns mycket vackra vyer över Porto. Väl på den södra sidan väljer vi att besöka Kopkes portvinshus då Kopke är ett portvin som vi verkligen gillar. Vi smakar på Kopke Ruby Reserva och blir så nöjda att vi köper med oss två flaskor, en till oss själva och en till vår Portugisiska familj.

 

Vi provar portvin i Kopkes trevliga provsmakningsrum men har samtidigt svårt att hitta riktig glädje efter att så överraskande ha förlorat Torbjörn.

 

Från kajerna på den södra sidan finns vackra vyer över Porto.

 

Bron över floden Douro är en bro ritad av Gustave Eiffel som ritade Eiffeltornet i Paris. Det är en dubbeldäckad bro med en järnväg högt där uppe där stadens metro passerar och en bilväg långt under som M och Skepparn använder för att promenera över.

 

I takt med att mörkret faller, och det sker tidigt i Portugal då de ligger en timme efter Spanien, ökar intensiteten i stadslivet i staden som nu börjar myllra av aktivitet som sker i en explosion av vackert stadsljus.

 

I takt med att mörkret lägrar sig ökar intensiteten på stadens gator. Här ses den södra Douro-stranden i skymningen.

 

Vi hade kunnat stanna hur länge som helst i staden och i takt med att dagen går känner vi att vi får lite mer av en slags glädje över att vara här. Men vi bestämmer oss ändå för att ta oss hem till Vila Chã igen. Det har varit en fin dag men vi ska lämna campingen och vår kära campingfamilj ganska tidigt i morgon bitti för att börja resan genom Spanien mot Santa Pola. Dessutom har det börjat regna så smått. Vi tycker att det är lite för långt att promenera till metrostationen och bestämmer oss för att ta en tuk tuk dit. En liten taxi på tre hjul där vi sitter ganska fritt och öppet. Mannen i den rutiga hatten som ska köra oss vill ha femton euro för besväret vilket vi tycker låter ganska dyrt men vi slår ändå till och sätter oss i detta ganska trafikfarliga fordon. Det finns säkerhetsbälten men installationen av dem är gjorda på ett sådant sätt att de inte går att använda. När mannen i hatten startar sin tuk tuk för att köra i väg så behöver han strax använda sina bromsar som tar lite tveksamt under starka ljudliga protester. De skriker raspar och skrapar formidabelt när mannen bromsar och vi hoppas att han kör någorlunda vettigt så att vi kommer fram utan skador, vilket han också gör. Samtidigt som han målande berättar om Portos alla sevärdheter som vi passerar.

 

Vi bjuds in att ta plats i mannen med den rutiga hattens tuk tuk av det italienska märket Piaggio.

 

Regnet börjar så smått komma och tuk tuk-mannen berättar målande om stadens sevärdheter. Det är dock svårt att höra vad han säger i bullret från det lilla motorfordonet.

 

När vi kommer till metrostationen är det dags att ta itu med ett tekniskt problem. Ett som vi upptäckte redan tidigare på dagen - att köpa biljetter. Men lyckligtvis talar många i Portugal engelska och vi får hjälp av ett ungt par att klara av den biljettautomat som ska förse oss med biljetterna. Vi ger oss sedan ut i myllret på stationen för att ta vår metro för en dryg halvtimmes resa norrut i mörkret. Väl vid metrostationen några kilometer från Vila Chã hämtas vi av den taxichaufför som har kört oss runt på förmiddagen och även i lördags.

 

Det är massor med folk som ska med metron. Metron har funnits i Porto i knappt femton år och vi märker att det är ett väldigt populärt transportmedel.