Palmsöndag - som sydeuropa på film men i verkligheten

 

Efter en snabb frukost ger sig Skepparn iväg på cykel till de centrala delarna av Águilas. Det är palmsöndag och han känner på sig att det händer något på stan i dag i denna katolska del av världen.

 

Inne i staden märktes det direkt att saker är på gång. Gator är plötsligt avstängda och ett par ambulanser syns i en vägkorsning långsamt svängande till vänster runt hörnet. Samtidigt hörs ljud av trummor och mässingsinstrument. Den där långsamma vemodiga musiken som Skepparn har hört på bio och teve när det har varit filmer som utspelat sig i de katolska länderna i sydeuropa. Längs stadens huvudgata går en procession långsamt fram. Långsamt, långsamt. Med mycket långsamma steg. Det ena steget tas så sakteliga efter det andra till den långsamma musiken. 

 

Huvudpersonerna är Jesus som rider på en åsna och Jungfru Maria som går bredvid honom. De två bärs fram av många personer i vita kläder som är smyckade med vackra broderier. De lyfter den plattform som de båda personerna och deras djur står på. Runt de två personerna är det pyntat med mycket vackra rågfärgade plymer där rågfärgade stjärnor riktigt sprakar i allt det andra ljusa.

 

 

Framför de vitklädda går orkestern. De som går i den är klädda i svart i mycket fina kläder som också har prytts med vackra broderier. De spelar vackert tillsammans en blandning av lite vemodig musik och lite gladare sådan. I orkestern finns det både män och kvinnor. Det är vuxna, ungdomar och mindre barn. Den yngsta är en liten liten flicka som också ville gå med hållande i en blänkande leksakstrumpet. Orkestern anger takten och alla rör sig framåt långsamt långsamt. Steg för steg.

 

 
 

Processionen består av många delar med olika orkestrar och olika aktörer men med samma upplägg och tema. Gemensamt är att de alla bär på en viktig karaktär som har att göra med palmsöndagen förstås. Och de bidrar alla till stämningen som är en slags egendomlig blandning av glädje och vemod. Folk har samlats längs gatorna för att se på processionen.

 

Palmsöndagen är en festlig dag i kristendomen. Det var den dag som Jesus red in i Jerusalem och mötte dess befolkning. Samtidigt visste han redan vilket öde som väntade honom så Palmsöndagen är också en dag när vi kan tänka på det jobbiga som ligger framför oss och att vi har att möta det och leva med det.

 

 

Skepparn njöt av att vara i staden denna dag och av att få se och vara med om allt detta. Det var till och med lite känslosamt att se alla dessa processioner och känna det allvar som på något sätt spreds runt dem.

 

När Skepparn kom cyklande ned till staden upptäcker han att allt redan är igång. Snabbt ställer han ifrån sig sin cykel på trottoaren längs en husvägg och slänger upp en väska över den ena axeln och kameran över den andra. Efter att ha varit ute på gatorna närmare en timme kommer han sedan på att han har lämnat plånboken, telefonen med sitt fodral med alla bankkorten samt sina solglasögonen i cykelkorgen! Dessutom på en av stadens mest trafikerade gator som till råga på allt är packad med folk under hela den timme cykeln stått där med dessa värdesaker liggande öppet i korgen.

 

Det blir att släppa allt vad upplevande och fotograferande heter och lubba tillbaka till cykeln. Genom gatorna, runt hörnen, över torget, förbi alla duvor som flög upp i ren förskräckelse och upp längs den långa centralgatan. Skulle tillhörigheterna vara kvar? Troligen inte och då skulle det ju inte gå att betala campingen, det skulle inte gå att betala dieseln hem, det skulle inte gå att betala all mat och så vidare. För han hade ju dessutom lämnat M:s kort där då han skulle ta ut pengar åt henne när han ändå är på stan. Så nu stundade stora problem! Det finns inte längre ett enda kort att använda för att föra över pengar till och sedan ta ut dem med nu när de här tillhörigheterna är stulna.

 

Skepparn sprang ivrigt fram mot cykeln när han såg den stå där längre fram på gatan och frågade sig om sakerna skulle vara kvar? Antagligen inte, tänkte han som ett svar på sin fråga. Men det var de! Allt fanns där trots att cykeln stått obevakad i en timme. Det var faktiskt överraskande och kanske är det ett tecken på låg kriminalitet i Águilas!

 

Så här låg sakerna på centralgatans trottoar i en timme medan Skepparn var ute på annat utan att ägna dem en tanke.
 
Nu lägrar sig lugnet igen och det är dags att besöka ett kafé för att sitta en stund över en kopp kaffe och skriva på en liten betraktelse. Det är något Skepparn gör ibland. Bara sätter sig och antecknar alla intryck han känner. Vad han ser, vad han hör och dofter han känner. Helt och hållet utan att tänka på att det ska hänga ihop eller bli en berättelse. Bara skriva ner huller och buller och det konstiga är att det ofta ändå blir en liten betraktelse till slut.
 
 
Lite text och lite klotter.
 
Folk har börjat samlas runt borden på torget efter att processionen har avslutats. Många som rör sig i staden och sitter på kaféerna har en olivkvist i handen. Det är mycket folk ute och alla affärer är stängda så människorna samlas runt kaféborden och på parkbänkarna. Någonstans längre bort hörs dragspelsmusik och de vita duvorna som verkar ha sitt revir på torget flyger mellan palmerna och runt kaféborden.
 

Skepparn beställer en Café con Leche av kyparen i flykten på väg till sitt bord och nu serverades den av en trevlig servitör som Skepparn hade lärt sig känna igen efter en hel del besök på kaféet och som också har lärt sig känna igen Skepparn. På torget passerar ett par mycket paranta spanska damer, den ena är nog mamma till den andra tänker Skepparn. Den yngsta av dem är nog i sextiofemårsåldern. Den yngre bär ett litet papperspaket där en del flott har krupit genom papperet så det innehåller nog någon godsak som de ska dela på. På en av de rödbruna blankmålade parkbänkarna intill har en man slagit sig ner. Välklädd men ändå leisure, precis som det kan passa sig en palmsöndag. Han har ett par rödbruna manchesterbyxor, en röd jacka över en vit skjorta och mörka solglasögon. Ett franskt sällskap på elva personer kommer fram genom parken livligt pratande och ställer sig snabbt upp framför stadshuset i Águilas för att fotograferas av en av vännerna denna mulna men varma och sköna söndag. Samtidigt har mannen med dragspelet hunnit fram till det kafé där Skepparn sitter för att spela lite och sedan kanske kunna skrapa ihop några cent eller en euro kanske.

 

Torget verkar vara placerat med sina långsidor mot varsitt väderstreck - nord, ost, syd och väst. Vid den östra delen av torget ligger stadens vita ganska stora slätputsade kyrka. En av dess klockor klämtade just ett sprött litet slag när klockan nu slog halv ett. Runt torget finns också andra hus, några tegelhus i mörkare eller ljusare tegel med många fina detaljer och några putsade hus som ser lite mer strama ut. De som är putsade har en färg som är vanlig i staden, en slags sandig ökenfärg. I parken finns det palmer i olika gröna nyanser och vid dess fot står ofta blodröda pelargoner. Runt fontänen som står mitt i parken finns en rund plantering  som svävar tre fyra meter över marken med rosa blommor. Platsen där Skepparn sitter är fylld av färger konstaterar han.

 

 

I parken finns det många duvor och nästan alla är vita. Skepparn har bara sett ett par stycken som är grå samt en som har en blodröd vinge. Den blodröde verkar dock inte skadad utan allt verkar fungera som det ska med dess lekamen. Trots att havet finns alldeles intill finns det ingen skränande sjöfågel här. Kanske är det här duvornas revir helt enkelt dit ingen annan får komma.

 

Plötsligt hörs ljudet av en gråtande liten flicka. Hennes mamma har satt sig på en parkbänk men flickan, som står intill vid sin röda cykel med stödhjul, har ingen lust att sätta sig där. Hon har inte heller någon som helst lust att pyssla med den påse hon har med sig som verkar innehålla vad den berättar på omslaget - ostbågar. Hon kastar den här påsen med ostbågar till sin mamma under stora och ledsna protester och cyklar sedan ut i parken. Mamman blir kvar och börjar omväxlande att äta ostbågar och omväxlande ge ostbågar till duvorna som verkligen verkar älska dem.

 

 

Det är en skön stund på kaféet men allt gott har ett slut. Skepparn bestämmer sig för att cykla strandpromenaden tillbaka till M/F Solsken. Det är en trevlig väg utan biltrafik med härlig havsutsikt hela vägen. Och den går nästan hela vägen tillbaka till Camping Bellavista. Det är många som är på väg hem vid den här tiden och många andra verkar också tycka att strandpromenaden är en utmärkt väg hem. De flesta av dem har en olivkvist i sina händer.

 

Bilden på den här olivkvisten är hämtad från internet.
 
 

 

#1 - - Anna Forsberg:

Fy vilken skräck att upptäcka att han glömt allt det där i cykelkorgen. Men också vilken lättnad att allt låg kvar!

Svar: Precis så var det - upp och ner känslomässigt och en massa bekymmer som passerade revy!
Marianne och Knut-Erik

#2 - - Elsa Magnusson:

Det är verkligen till att ha halm i tofflorna. En härlig läsning om din upplevelse med lite väl mycket spänning.

Svar: Tack Elsa. Ja det blev väl mycket spänning måste jag erkänna! Men halmen yrde ur tofflorna :-)
Marianne och Knut-Erik

#3 - - Marita Danielsson :

Magväska, Knut-Erik, magväska! 😉

Svar: Ja, jag är ju virrig som bara den så kanske det skulle hjälpa :-)
Marianne och Knut-Erik

#4 - - Helena Norberg:

Vilken fin betraktelse. Vi såg flera processioner i Portugal på liknande vis, med stora jesusfigurer och pampig musik. Det är imponerande och mäktigt. Och vilken tur med dina tillhörigheter i cykelkorgen. Ja man har ju även tur i livet...och denna dag sken solen och lyckan över dig. Du är en fantastisk skribent. Hälsa M och kram från oss.

Svar: Tack Helena. Jag vill säga detsamma om dig, det är alltid roligt att läsa det du skriver också. Marianne hälsar och vi skickar kramar från oss till dig och Tjoppe.
Marianne och Knut-Erik