Tiden som samlare går mot sitt slut - tiden som jägare startar

 

Nu är vi vid början på slutet av vår tid som samlare. Mäklarens fotograf har dokumenterat huset på Järngatan i Helsingborg och nu väntar vi på annonsering för försäljning av vår fasta bostad. Tiden som jägare tar vid.

 

Vi på M/F Solsken har levt som samlare under nästan hela vårt liv. Vi har varit bofasta inom bostadens väggar och skaffat oss saker genom årens lopp. Vi har varit rotade på en plats där vi stannat i vått och i torrt, i kyla och i hetta, i ljus och mörker och där vi känt trygghet. Att vi bott på en plats hela tiden är inte riktigt sant då vi har varit på rörelse till nya bostadsorter flera gånger under vårt liv. Men vi har ändå varit bofasta. Som bönder men i maskrosland, alltid i närheten av större städer.

Men under vintern som gick hittade vi ett nytt sätt att leva. Ett sätt som vi egentligen aldrig hade tänkt på men som vi nu känner passar oss väldigt bra. Vi kommer att ha en mobil bostad. En bostad som gör att vi kan röra på oss och uppleva nya saker men ändå bo på samma ställe på något vis. Alltid på våra sjutton kvadratmeter som alltid ser likadana ut när rullgardinen dras ner om kvällen oavsett var vi är. Men där friheten finns att ta oss dit vi vill och till vilka vi vill. Vi blir jägare istället för samlare. Vi jagar upplevelser och nya perspektiv i vårt liv. Nytt ljus, nya färger, nya bilder. Men det är inte något jäktat jagande utan ett avslappnat sådant. Fritt från alla de krav som den bofaste samlaren tyngs av.

Visst, vi kommer att lämna ett hus för att leva på en mycket liten yta. Utrymmet innanför de fyra väggarna är bara sjutton kvadratmeter. Det är en liten yta, men det är en stor rymd som bloggaren Malin Storyteller säger. Vår bostadsplats kan vara uppe på fjället med hela fjälldalen under oss och alla fjällens toppar svävande omkring oss. Det kan vara på stranden med havets ljus och havets doft som tydligaste karaktär. Det kan vara i skogen, omgiven av ro och stillhet och dess svaga sus mellan grenar och blad. Det kan vara i helt nattligt mörker med hela det stjärnbeströdda himlavalvet ovanför oss över de stora takluckorna.

Men innan vi kommer till detta nya liv som upplevelsernas jägare eller rofylldhetens jägare krävs det en hel del arbete. Det hus vi lever i måste först tömmas för vi kan ju inte ha någonting alls kvar. Sedan ska det också säljas och nu är vi framme vid själva försäljningsstarten. Vi har tömt och vi har fejat och vi har putsat och fotografen har tagit de bilder mäklaren behöver för sitt försäljningsarbete.

Det har varit en tuff tid för oss då vi inte alls hade planerat detta när vi reste till Spanien förra hösten så inget alls var ju förberett för detta beslut. Men nu är vi där, vi har gjort ett stort arbete och vi är väldigt glada över att ha kommit så här långt.

 

Efter två månaders arbete med att tömma huset står vi där nu. Vi är klara med vår tömning av det mesta av våra saker. 
 

Många av våra saker har gått till Erikshjälpen där intäkterna av försäljningen har gått till hjälpande ändamål för folk som har det besvärligt. Vi ville hellre lämna sakerna dit än att låta det gå till kommunen som har en slags loppis dit folk kommer och handlar överblivet gods. Vi tycker att våra saker gör mer nytta hos Erikshjälpen. Vi har också givit bort en del till vänner som tar över det de kan behöva.

 

Vi kommer att kunna behålla några saker som vi förvarar hos släktingar och en del saker har vi i ett litet förråd som vi har hyrt i Helsingborg där vi senast har bott.

 

I Förrådsbolagets lokaler har vi hyrt ett litet utrymme där vi har ställt saker som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med och för de saker vi vill behålla.
 

Vissa saker är det lätt att bestämma att vi ska ha kvar, alla fotoalbum till exempel, bröllopsporslinet och silverbesticken från mormor som Skepparn fick vid sin konfirmation. Andra saker drar och vi gillar dem och skulle gärna ha dem kvar men där vi bestämmer att vi måste skiljas från dem. Det går helt enkelt inte att ha dem kvar. Så har det varit med våra två mortlar till exempel.

 


Mortlarna är fina men vi kan inte ha dem kvar. De är för tunga för att dra med sig i en husbil där ju vikten är av betydelse.
 
Andra saker är ju lättare att ta ställning till. De kan inte sparas men de kan drickas ur. Under sommarens lopp har vi därför smakat på många av våra whiskey- och cognacsorter tillsammans med calvados, vodka och tequila. Glaset som whiskeyn hälls upp i är för övrigt blåst av Skepparn och är hans personliga whiskey- och cognac-glas.
 
Att inte behålla det gamla campingköket var inte heller ett svårt beslut. Det är ett mycket bra kök men i M/F Solsken har vi numera andra och lite modernare kökslösningar.
 
Även ankarlinan från M/S Solsken (märk väl att det står M/S för motorskepp och inte M/F för motorfordon som husbilen har i sitt namn) var det lätt att bestämma att vi inte behövde. Vi står ju själva på landbacken hela tiden så förankringsmetoden medelst ankare behövs inte längre.
 
Ett annat problem har varit all elektronik som vi samlat på oss. Det har varit datorer, gamla mobiltelefoner och gamla iPads (vi är Apple-folk). Dessa kan ju inte bara kastas i elektronikskrot utan måste ju destrueras innan dess. Särskilt då Skepparn jobbar med rekrytering och har mycket personliga data på sina datorer. En solig vacker vårdag, som ju inte var svår att finna då vi bara har haft sådana sedan vi kom  tillbaka från Spanien i månadsskiftet april-maj, radades all elektronik upp i trädgården, hårddiskar monterades ur datorer och ett järnspett kördes rakt igenom dessa. Därmed får det väl sägas vara säkerställt att data på dessa inte kan läsas av någon annan. En gammal stationär Mac-dator lades på marken på återvinningscentralen där Skepparn bad en av dess medarbetare att sätta sig i en stor traktor med pallyft monterad och köra en gaffel rakt genom datorn tre gånger. Han samtyckte med glädje till denna sabotageverksamhet, dock undrande om jag inte skulle behålla den fina datorn. Skepparn gav grönt ljus, traktorn gick till verket och återvinningscentralens medarbetare fick sopa upp en del glas från marken efter det.
 
Den gängse metoden för diskdemolering var medelst järnspett.
 
Men nu är vi framme vid tidpunkten där vårt liv vänder. Där vi vänder samlarlivet ryggen för att bli jägare i stället. Och vi önskar er alla en skål i den härliga Cava som Spanien erbjuder oss alla. Vi ses runtom i riket och kanske på andra platser i Europa eller i Afrika rentav. 
 
Skål på er alla!
 
 
 
 
#1 - - Bror Torbjörn Jonasson:

Gillar meningen du skriver "Vi blir jägare istället för samlare.

Svar: Vi inspirerades av en kille vi känner :-)
Marianne och Knut-Erik

#2 - - Anna / Boihusbil:

Välkommen till livet på hjul! Gillar er jägarinstinkt :) Ser fram emot att läsa om kommande jakttroféer (minnen). Lucka till med försäljningen!

Svar: Tack Anna. Det blir en spännande förändring tycker vi. Nu ska vi uppleva även om det inte finns tid för bara upplevelser då jag fortfarande arbetar. Men det går ju bra att arbeta på många platser här i världen, åtminstone så länge det finns bredband och telefoni.
Marianne och Knut-Erik

#3 - - Anonym:

Kan tänka mig att ni har ett stort jobb framför er, men ni kommer få det så härligt och fritt sen!

Svar: Vi tror att vi kommer att få ett härligt liv. Varje gång vi kommer till husbilen och dess begränsade yta känner vi ett annat sorts lugn. Så var det också hela vintern som vi tillbringade i Spanien.
Marianne och Knut-Erik

#4 - - Helena:

Vilket trevligt inlägg och vilka bra och talande bilder. Lycka till nu med husförsäljning. Kul att ni är på pränt igen! Kram

Svar: Tack Helena. Det drar nu ihop sig till vårt nya liv vilket ju är något vi hade i tankarna för länge sedan när vi brukade festa tillsammans i Trosa ni och vi. Nu är det verklighet både för oss och för er! Kramar från oss!
Marianne och Knut-Erik

#5 - - Annika:

Välkomna till ett nytt och underbart liv! Ni kommer att älska det! Vi gjorde samma sak för två år sedan och har inte ångrat oss en sekund!

Svar: Det känns verkligen som det är ett liv för oss. Vi känner bara glädje och tillförsikt för detta, inte någon oro alls.
Marianne och Knut-Erik

#6 - - FREEDOMtravel:

Intressant sätt att beskriva det på! Jag upplever att samlandet blir jobbigt till slut. Så mycket grejor ... Tänker att det var mänskligt och viktigt förr, att samla. Idag har vi för mycket ...

Svar: Ja, vi har verkligen för mycket idag och till slut betyder alla saker ingenting, utom möjligen en del småsaker med affektionsvärde och alla fotoalbum. Och då känns det skönt att ha en fin och bra husbil med alla möjligheter det ger och ett fritt Europa där vi kan resa och bo hur mycket vi vill. Det blir något som betyder något. Att kunna röra sig och leva tillsammans med andra människor och lära känna nya.
Marianne och Knut-Erik