Petanca
Den här lördagen den 27 januari får vi lära oss ett nytt spanskt ord - petanca. Vi får ett infall och spelar boule i sanden på stranden och får då lära oss det här ordet av en nyss förbipasserande spanjorska.
Petanca - boule på spanska. Men den här bilden är inte från stranden utan från boulebanan alldeles intill där vi bor.
Vi har bestämt oss för att ta sovmorgon och skippa dagens marknad för att i stället göra en cykeltur i strandkvarteren i den västra delen av Santa Pola. Klockan har hunnit bli efter tolv när vi sätter oss på våra cyklar och trampar förbi sjön med alla flamingos som står där i vattnet, sovandes på ett ben mitt på dagen. När vi kommit förbi sjön tar vi en av bakgatorna i den här västra stadsdelen, den tredje från stranden, och cyklar västerut. När vi kommer intill havet fortsätter vi ännu en bit västerut genom bostadskvarteren där för att sedan vända tillbaka mot strandens sköna caféer och barer.
Nu när vi återigen cyklar mot stadens centrala delar bestämmer vi oss för att ta en öl och ett glas vin och något enkelt att äta och valet faller på langostinos som blir vår enkla lunch. Langostinos är en slags stor räka med ganska hårt skal. Skepparn gissar att det är motsvarande de där tigerräkorna som man ofta kan få serverade på kinakrogar. Han har aldrig ätit de där grå kinesiska varianterna men har ändå bestämt sig för att den här spanska varianten är mycket godare.
Denna fina bild på langostinos har Skepparn lånat från internet.
När vi sitter här i solskenet på restaurangen/baren/caféet Café de Paris alldeles vid strandkanten och njuter av den enkla maten, sex langostinos var, lite sallad och en citronklyfta, så konstaterar vi tillsammans att vi inte längtar tillbaka till Sverige. Här går livet i ett annat tempo, det finns inte alls lika mycket att ta ansvar för på 15 kvadratmeter i en husbil som det gör med ett hus och trädgård hemma i Sverige. Det är också ett ljusare liv, inte bara på grund av den ständigt närvarande solen och dess värme, utan också för att Sverige ju är grått. Särskilt så här års. Det är nästan så att vi inte vågar säga det för det är ju inte riktigt rätt sak att säga. Men vi längtar inte tillbaka till landet i norr även om det förstås finns saker vi längtar efter där, inte minst vår familj.
Ett par bilder från Café de Paris i gryningsljus tagna av Skepparn med mobiltelefon vid en av hans tidiga promenader i gryningen. Solen har precis stigit upp. Det är den bästa tiden att promenera, senare på dagen föredras cykel som motionsredskap.
När vi har ätit klart sätter vi av på våra cyklar igen för att cykla till den boulebana som finns i palmparken i Santa Pola. Där finns flera mycket bra boulebanor, eller petanca-banor om vi ska använda det spanska ordet. Det är väldigt fint ordnat här för petanca-spel. På väg till boulebanorna, medan vi cyklar längs playan och dess restauranger kommer Skepparn och M på samma idé i stort sett samtidigt. Varför inte spela boule på stranden?
Vi funderar på om det verkligen kan gå och bestämmer oss för att se efter. Mitt ute på stranden kan det inte fungera så bra då sanden är alldeles för mjuk där, det går inte att få rull på kloten. Men det finns en två tre meter bred sträcka av stranden alldeles intill restaurangbyggnaderna där det är lite hårdare då folk går där hela tiden. Och den ytan visar sig vara perfekt som boulebana. Skepparn och M sätter genast igång med spel och väljer att spela strax utanför en av strandens restauranger.
Kan det vara mysigare än att spela boule på stranden alldeles intill Medelhavet och känna den sköna havsvinden svepa förbi.
Vi väljer den här platsen att spela på alldeles intill restaurangen då det betyder att vi också kan smutta på ett gott glas vin till boulespelet. Vi vet att vissa tycker att det inte hör ihop men är själva övertygade om att de goda fransmännen, som spelar boule väldigt mycket, har en flaska vin eller möjligen en flaska calvados stående i skuggan intill den plats de har valt för boulespel. Då tycker vi att vi också kan njuta av de goda dropparna så här i solen på lördageftermiddagen.
(Foto: M)
En annan riktigt rolig sak med att spela alldeles intill restaurangen är att vi får publik. Och det är skojigt att spela med folk runt sig som ger lite uppmuntrande kommentarer och som nickar då och då när de gillar ett lägg. Ordet lägg är, för övrigt, benämningen då spelaren låter sitt klot gå iväg för att komma så nära lillen som möjligt och lillen är den lilla kula som alla jagar med sina lägg.
Hej och tack för din kommentar på vår husbilsblogg. Först vill jag ge dig ros för din fina blogg både vad gäller utseende och inlägg. Såklart att vi följer er också då vi "sitter i samma båt" hmm - dock tog det en stund innan jag insåg att "Skepparn" inte satt i en båt :)
Ha det så gott i solen och värmen.
Marlene