Mörk fängelsecell och oviss framtid (del 2)

Det var vad som gällde den här söndagskvällen sommaren 1974 i Gdansk i Polen när den unge maskineleven kastades in i en mörk fängelsecell utan att ha en aning om vad som skulle hända.
 
När dörren stängdes var det mörkt. Och när dörren stängdes var det tyst. Det här är en tuff upplevelse, så tuff att jag troligen förträngt många av detaljerna och när jag nu kommit upp i mogen ålder så är många av dem fortfarande borta. Men två minnen är tydliga. Det var mörkt. Och det var tyst.
 
Jag fick också lära mig lite grann om mig själv den här mörka natten i stor ovisshet. Jag var 16 år och hade knappt varit utanför Sverige och aldrig utanför Norden tidigare. Jag hade erfarenhet av totalitära regimer då min familj i Norge råkade illa ut under Nazisternas styre i landet. Min mormor deporterades till ett tyskt arbetsläger där hon arbetade med att tillverka tyska produkter. I dessa läger gasades inte folk men de fick heller inte någon som helst omvårdnad. Blev de sjuka fick de ingen vård utan fick helt enkelt dö eller så avrättades de när de inte var produktiva längre.
 
Nu vet jag att jag är i klorna på just en totalitär regim och jag vet också mycket väl att folk försvinner spårlöst bakom järnridån vid den här tiden. Jag är helt enkelt beredd på att det ska ske men förlorar ändå inte koncepten. Jag håller mig kall och grips inte av panik även om jag förstås är både rädd och ledsen. Mitt i denna rädsla finns ändå en slags sans och också en tuffhet som jag inte hade trott att jag skulle ha.
 
Nästa morgon hämtas jag och förs till en annan del av byggnaden där jag visas in till ett kontor. Där möts jag av en välklädd man i kostym, vit skjorta och slips. Han talar engelska till skillnad från de soldater jag hade att göra med tidigare som bara pratade polska hela tiden. Jag fick lov att sätta sig på en stol och sedan börjar den välklädde tala. Han berättar att det har skett ett fruktansvärt misstag och att både han och den polska staten beklagar att jag har råkat ut för det som har hänt och att han hoppas att den här beklagliga händelsen inte ska komma att påverka min bild av Polen. Efteråt leds jag ut ur byggnaden och in genom hamnporten och börjar promenera mot kajplatsen där fartyget ligger.
 
När jag kommer dit är det alldeles tomt vid kajen. Fartyget är inte kvar och jag inser att jag brutit mot det första rådet min pappa gav mig. Att se till att vara ombord innan fartyget ska lägga ut för de kommer inte att vänta på mig. Nu känns det verkligen ganska hopplöst. Jag är kvar i Polen med bara några få zloty på fickan nyss släppt från fängelse och en oviss framtid medan mitt fartyg är på väg tillbaka till Sverige. Men två unga soldater kommer plötsligt fram till mig och berättar för mig på knackig engelska att fartyget är flyttat. Det hade legat på den här platsen för att lossa men har nu flyttats till en annan del av hamnen med högre bevakning för att lasta. När jag frågar var det ligger pekar en av männen i en särskild riktning och säger att det ligger där borta, på andra sidan.
 
Jag börjar traska åt det hållet han pekar och stöter efter en stund på ett staket som går längs ett järnvägsspår. När jag har fortsatt en bit ser jag en öppning i staketet och tycker att det passar bra. Jag går igenom hålet och när jag tittar ned längs järnvägsspåret ser jag en beväpnad soldat en bra bit bort. Jag fortsätter vidare och förstår att jag nu har passerat en gräns som det är otillåtet att passera. Som ung, oerfaren svensk och person från västvärlden saknade jag helt enkelt erfarenhet från ett liv i de här länderna. Jag hade nyss använt en väg som förmodligen är en del i flyktväg från öst till väst. Förmodligen är det ingen riktig fara då flyktingar inte skjuts vid gränsövergångar i Polen. Däremot sker det ju många gånger i Östtyskland. Men där är ju inte jag. Den riktiga väg jag skulle ha tagit till fartygets nya kajplats hade förstås varit att gå ut ur hamnen, gå runt hela hamnområdet på utsidan och sedan gå in i hamnen igen vid rätt hamnområde.
 
Så småningom kommer jag tillbaka till mitt fartyg och är rejält skakad av det som hänt när jag kommer ombord. Rutten jag skulle segla med henne var Oxelösund - Rostock - Gdansk - Oxelösund - Murmansk - Nice - Oxelösund. Nice är ju själva höjdpunkten på resan och också det alla ombord talar mycket om. Att få komma till Nice vid Medelhavet. Problemet för mig är att vi ska till Murmansk först, långt uppe i Sovjet. Efter det som hänt i Gdansk vågar jag inte ta mig till det landet, jag oroar mig för att de sovjetiska myndigheterna skulle vänta på mig där. Därför går jag upp till bryggan och ber att få tala med kapten.
 
När vi kommit in på kontoret berättar jag att jag kommer att gå iland igen när vi kommer tillbaka till Oxelösund. Han undrar förstås om det hänt något, om det är någonting ombord som gör att jag inte trivs? Jag bedyrar att det inte är det utan att jag helt enkelt inte tyckte att livet passar mig. Vilket förstås inte var sant. Jag hade ju stortrivts ombord. Men jag ville inte berätta att jag har gjort bort mig så kapitalt och inte heller lyssnat på de råd jag fick.
 
Instamatic-kameran fick jag för övrigt aldrig med mig hem. Den blev kvar där hos gränsposteringen i Gdansk.